Andreas Mörck (DN Debatt 7/4 – 2025) argumenterar klokt för behovet av en ny struktur i svensk skola – ett system med Tre terminer. Han pekar på det orimliga i att låta ett skolår styras av ett forna samhälles behov, helt utan tankar på vad som blir bäst för eleverna i dagens samhälle. Men vad som ofta glöms bort i debatten om det svenska skolåret är att denna förändring redan är möjlig – i praktiken. Det går att förändra. Det har vi gjort.

På Amerikanska Gymnasiet har vi fram tills idag arbetat med modellen Tre terminer i sex års tid. Vi är en svensk friskola som ägs och drivs i majoritet av rektorer. Genom den pedagogiska handlingsfrihet friskolesystemet innebär, har vi kunnat implementera en pedagogisk reform som annars inte hade varit möjlig inom ett kommunalt ramverk.

Vi började inte med en politisk proposition. Vi började med elevernas behov.

Att förkorta det långa sommarlovet och i stället sprida ut ledigheten jämnare över året har gett positiva effekter både för elever och lärare. I våra systematiska utvärderingar av modellen med Tre terminer har elevnöjdheten legat mellan 93,2 och 98,4 procent. Liknande resultat syns även bland vårdnadshavare och lärare. Det handlar inte om fler undervisningstimmar – det handlar om att förlägga dem klokare.

I min bok “Tre terminer – 100 förlorade år” (2018) visar jag att problemet i svensk skola inte främst är resurser, utan struktur. Vi sitter fast i ett system där skolan förväntas leverera bättre resultat genom att göra mer av samma – mer tid, mer pengar, men utan att förändra hur verksamheten är organiserad. Ett system som fortsatt förväntar sig andra resultat utan att våga förändra själva spelplanen.

Att ge elever en mer kontinuerlig skolgång handlar också om likvärdighet. Forskning visar tydligt att det långa sommarlovet drabbar elever från socioekonomiskt svagare hem hårdare, särskilt inom matematik, språk och läsförståelse. När skolan lämnar eleverna i tio veckor så ökar kunskapsklyftorna. Det är inte hållbart.

Motståndet mot förändring är sällan pedagogiskt – det är strukturellt och politiskt. Det finns en tröghet i systemet som förutsätter att någon annan ska ta första steget. Vi har tagit det steget och det fungerar.

Friskolereformen har kritiserats men det är just tack vare den reformen som initiativ som Tre terminer har kunnat bli verklighet. Att friskolor får ta pedagogiska initiativ är inte ett hot mot likvärdigheten – det är ett sätt att utveckla skolan. Att Amerikanska Gymnasiet har fått gå före visar också på friskolesystemets potential.

Vi ska naturligtvis ha gemensamma mål för svensk skola. Men vi måste också våga låta olika vägar prövas för att nå dit. Den modell vi arbetar med i dag hade aldrig kunnat utvecklas om vi inte hade haft möjligheten att göra det utanför den kommunala strukturen.

Svensk skola behöver en ny riktning. Den kan börja i klassrummet och i modet att våga pröva nytt.

Min uppmaning till politiker och beslutsfattare är enkel: Titta inte bara på vad som skulle kunna göras. Titta på vad som redan görs. Ta vara på den kunskap och erfarenhet som finns hos de skolor som gått före. Införandet av Tre terminer är inte en fråga om vision. Det är en fråga om vilja.

Peter Heddelin, skolchef och författare till boken “Tre terminer – 100 förlorade år” (2018)